När Evert Taube var en livlig ung man
Ville han se Pampas gröna savann,
Så han packade sin luta
Och mönstrade på en skuta
Som korsade Atlanten i en hast,
Med prisbelönta tjurar i sin last.

I Buenos Aires gick Evert iland
Och lämnade Atlantens långa strand.
Han hyrde sig en häst
och styrde kosan mot nordväst.
Han reste som en riktig vagabond,
ända tills han kom till Samborombon.

I Samborombon finns en krog men ingen gata,
Så dit gick Evert Taube för att sätta sig och prata.
Döm om hans förvåning när han mötte krogens värd,
Nog lever vi väl ändå i en ganska liten värld;
För ägaren till krogen i Samborombon
Var ingen mindre än don Fritiof Andersson.

Han satt i baren och rökte en cigarr,
Han var lönnfet och led av magkatarr.
Han sa: "Ett litet kuttrasju,
och Carmencita blev min fru.
Det blev min sista "tango erotique",
Nu håller jag mig här i min butik."

Nu kunde Evert inte hålla sig i styr;
Han sa: "Hur blir det då med alla äventyr?
Vad är väl hustru, hem och hus
Emot ett liv i sus och dus,
Och säg; vad är väl oxar, får och svin
Emot ett liv i frihet utan en sekin."

Då sade Fritiof: "Ja, du är ännu ung,du,
Men när du blir äldre, då blir du också tung, du.
Dansa du din tango medan du ännu har tid,
Snart nog blir du stel i benen som en invalid;
Då inser du att frihet inte gör nå´n mänska rik,
Då vill du också ha ett jobb i en butik."

Nu hade stackars Evert fått nog
Så han lämnade denna trista krog,
Men han skrev en liten sång
om vad som hände denna gång.
Och sedan är det faktiskt upp till dig
Om du vill tro på Evert Taube eller på mig!

Hösten -88