När solen sjunker ner i Stockholms skärgårds stilla sjö
och vinden viskar visor ibland säven,
då sitter gamle Rönnerdahl med whiskyglas i näven
och ser hur hösten härjar på hans ö.
Han sitter tyst på sin altan
helt ensam ibland björk och gran,
för alla grannarna har flyttat in till stán.
Han värmer sig med whisky, fast det är en ganska sträv en,
och tänker: "Snart är vintern här med snö."

Och tusen gyllne höstlöv släpper taget på en gång;
den gamla björken står där plötsligt kal.
De sveper in i drivor över Rönnerdahls balkong.
-Nu är det höst för gamle Rönnerdahl.

Han drömmer om sin ungdom medan skymningen blir blå,
om damer och om smyckade salonger.
Nu är det flera år sén någon hörde på hans sånger,
de har väl inte tid att hälsa på.
En gammal gubbes spruckna röst
är ingen människa till tröst,
det blåser torra, kalla vindar i hans bröst.
Han reser sig, går in och sätter på sig långkalsonger,
han är ju inte längre tjugotvå.

Och tusen torra höstlöv prasslar stilla där han går,
oktobervinden viskar, tyst och sval.
Han kan väl knappast längre riktigt minnas någon vår.
-Nu är det höst för gamle Rönnerdahl.

Nu är det höst på Sjösala, och vinden blåser opp,
men Rönnerdahl är stilla i sitt sinne.
Han häller upp en whisky till, försvinner i sitt minne;
han lever inte på nå´t fåfängt hopp.
Han målar inga tavlor mer,
för han är nöjd med vad han ser,
ja, Rönnerdahl kan inte önska något mer.
Han vet så väl att han blir fri när tiden väl är inne:
då lämnar han sin gamla, slitna kropp.

Och tusen döda höstlöv virvlar bort i skymningen,
så tystnaden blir näst intill total.
Han lutar sig tillbaka och sluter ögonen.
-Nu är det höst för gamle Rönnerdahl.

12/4 -95