Här går jag, en ensam och orakad best i en gyllene stad,
bland modebutiker och muskelfabriker, på min promenad.
Jag ser vad jag ser, och jag ser hellre ner
på mina trasiga skor
än att stirra på nybyggda dollarkvarter
som snart ska bli EU-kontor.

Det regnar och blåser, och hösten är kall, jag vill bort härifrån.
Från talande skyltdockor, konstgjorda mänskor i plast och nylon.
Jag vill till en plats där luften är fri,
och där människor ser på varann
utan misstänksamhet eller slapp apati,
men den drömmen lär aldrig bli sann.

Så då sveper jag halsduken tätare kring mig, det blåser en vind.
Jag ser hur det lyser i fönstret på hörnet, jag tror jag går in.
Snart är TVreklamen med lättmargarin
så otroligt långt härifrån,
där jag sitter i trängseln och tar ett glas vin,
och hör musiken från en saxofon.

Men jag vet att min flykt är en ynka chimär, jag är kvar där jag är.
Och jag gör ingenting för att ändra nå´nting, så´n är min karaktär.
Men jag blir aldrig så´n som dom vill jag ska bli,
Jag är höstsur och asocial.
Jag är ensam och svag, men jag är faktiskt fri;
det är mitt liv, och det är mitt eget val.

Oktober -91