Han hade sovit i fyra långa år.
Han hade tistlar och svalbon i sitt hår.
Så klev han ur sin djupa grav på ostadiga ben,
och kisade i solens varma sken
I gravens mörker, och bortom varje hopp
hade han skådat sin egen döda kropp.
Han hade renats i den eld vi alla ska renas i en gång,
men kommit ut på andra sidan i ett språng!

Ja, liket lever. Tro det eller ej.
Han rör ju på sig, så det är bäst du aktar dig.
Han är tillbaka, med livet i sin hand,
från mörka dalar i ett tyst och tidlöst land.

Han borstar spindelväv och aska från sin rock,
och från hans grav lyfter korparna i flock.
Han ser en värld som han har lämnat, och som inte mer är hans;
säg vart ska han ta vägen någonstans?
Men den som skådat evighetens kalla ljus,
han behöver inte mera hem och hus.
Man kan gå vart man behagar om man saknar egendom,
och alla vägar leder ju till Rom!

Ja, liket lever. Har man sett på fan!
Han stapplar kring som en zombie på stan
”Quo vadis, broder, säg vart eder dina steg?
Var kommer du ifrån, och vart är du på väg?”

Men se, där går han, nu försvinner han ur bild.
Hans väg är öppen, han går varthän han vill.
Han går ur askan in i elden, för att brinna en gång till,
lågorna flammar i hans slocknade pupill.
Men vi som står där och undrar vad som hänt,
och hur det kom sig att han faktiskt återvänt;
vi får behålla våra frågor, för vi står ju där vi står,
om vi inte tänker följa i hans spår!

Ja, liket lever. Och nu har han gett sig av.
Och vi står kvar med ena foten i vår grav.
Ja, livet leker, och allting föds igen!
Så låt oss dra dit vinden för oss,
huvudsaken att vi rör oss,
Låt oss resa in i gryningen!

Hösten 2006 i Linköping