Jag mötte en man häromdagen
Det var som att se i en spegel
Han var vacker, men bruten och slagen
Under drivor av bråte och tegel.
Han gick där med blicken sänkt och log åt nå´n hemlig anekdot,
Så jag frågade vad som vad så jävla mycket att skratta åt.
Han sa: "Bitterhet är patetisk,
Det finns inga gyllene slott
Och om jag får vara profetisk
Så ser jag framför mig en bortglömd Don Quijote.

Jag ser nog den bleknade glansen
Så putsa din rostiga gloria
Och limma den splittrade lansen
Kom; låt oss skapa historia.

Vi lever som svultna sjakaler,
På skuggbilder och illusioner
Där plundrare och kannibaler
Drar in på förkrympta ransoner.
Och drömmar och fantasier asfalteras och mals till grus
För hägringar lyser starkare än stjärnhimlens eget ljus,
Men att glömma det hopplösa hoppet
Och den alltför otroliga tron,
Är att erkänna att nu är loppet
Nog kört för de vackra små dårarnas revolution

Jag ser nog den bleknade glansen
Så putsa din rostiga gloria
Och limma den splittrade lansen
Kom; låt oss skapa historia.

Jag vet, vi är trötta och slitna
Vi drömmer om att få slå läger
Och solbrända och väderbitna
Få vårda den tro som vi äger.
Men klockorna stannar inte bara för att vi slår oss ner
Vår resa har bara börjat, och nu stannar vi aldrig mer
För vrak må väl följa med strömmen
Och snön må väl falla igen
Vi står här med en fot i drömmen
Och en fot på jorden, så håll nu balansen, min vän.

Så tänder vi eldar och bloss
När rosor och äppelträd gror igen
Vi kan aldrig sluta slåss
Vi måste ju skapa historien
För annars så skapar historien oss

Första veckan i mars -98