Den dag jag föddes gick alla klockor fel,
jag tror att Gud och storken hade fått ett spel.
Jag var ett frågetecken framför uppfostrans kateder,
en liten luffare, en riktigt skön juvel.
Jag växte upp på falukorv och margarin
i en idyll med doft av gödsel och bensin.
Ibland traktorer, raggarbilar och mopeder
fick jag finna vägen ut för egen maskin.

Nu har jag rest i tid och rum, jag har sett floder vända åter till sin källa.
Mina sandaler har jag slitit på min pilgrimsfärd från Mecca ända till Jerusalem,
Men jag har ännu inte lyckats ta mig hem.

Så var det dags då för en brunögd optimist,
jag ville sjunga som en lärka på en kvist.
Jag var den lurviga och vackra näktergalen,
med vilda drömmar om att bli en stor artist.
Jag tog gitarren på tåget söderut,
medan triolerna trängdes i min trut.
Så klev en nordisk vilde av på T-centralen,
jag ville brinna, inte spara på mitt krut.

Nu har jag rest i tid och rum, jag har sett floder vända åter till sin källa.
Mina sandaler har jag slitit på min pilgrimsfärd från Mecca ända till Jerusalem,
Men jag har ännu inte lyckats ta mig hem.

Jag sjöng en sång om kärlek,hopp och tro,
om rosenfrön som en dag skulle gro.
Jag sjöng om vilddjur, och om stjärnor och demoner,
och om en ängel som jag mötte på en bro.
Men näktergalen växte upp och blev en man
försonad med att alla drömmarna försvann.
Men än idag, i rampljus, framför mikrofoner,
tar jag mig ton, förklara detta, den som kan.

Nu har jag rest i tid och rum, jag har sett floder vända åter till sin källa.
Mina sandaler har jag slitit på min pilgrimsfärd från Mecca ända till Jerusalem,
Men jag har ännu inte lyckats ta mig hem.
Och jag undrar om jag nå´nsin tar mig hem.
Och om det överhuvudtaget finns en väg som leder hem.

19/3 -98