Ulven - en dynamisk och demonisk estardartist

Det här är en historia från det gamla Egypten. Det är en historia från den tiden då de gamla gudarna ännu härskade i himlen. Det är en historia från den tiden då konung Cheops ännu härskade på jorden. Det är en historia från den tiden då konung Cheops just hade påbörjat bygget av sin enorma, monumentala pyramid. På den tiden hände det sig en dag att den numera fullständigt bortglömde hovpoeten Am-Ho-Tec knallade upp till kungen där han satt i sin gyllene tron, och ställde följande fullständigt ofattbart oförskämda fråga:

"Vad ska Du ha för glädje av din stora pyramid,
Den dag då Dina söner lägger Dig i sarkofag?
Du vet att kung Osiris redan utmätt all vår tid,
Han ger Dig inte för all prakt som finns en extra dag.
Nu är Du stor och mäktig, Du är rikast i vårt land,
Och jag är inte mera än ett redskap i Din hand;
Men den dag vi båda kallas till Osiris fjärran rike
Kan Du ingenting ta med dig, så då ska jag bli Din like."

sa poeten. Och nu inträffade någonting mycket märkligt. Kungen blev nämligen inte arg. Han brast ut i skratt. Och han skrattade så våldsamt att trettiotre beduinbyar utplånades i sand-stormarna som uppstod härav. Han skrattade så att medelhavets vågor fullständigt förintade hela den kretensiska flottan som just då låg uppdragen på Peloponnesos´ sydkust. Ja, han skrattade så att själva himlen vibrerade i sitt fäste. Och när han hade skrattat färdigt vände han sig till sin poet och svarade:

"Du talar som en mänska fast du bara är en slav,
du liknar mest en loppa som vill vara en kamel.
En liten ynklig grop i ökensanden blir din grav,
Och inom nittio solvarv har man glömt ditt sång och spel.
Men ingen man ska glömma konung Cheops och hans ord
Så länge som hans pyramid står kvar här på vår jord.
Och dina ben må ruttna i din sandgrop, du poet.
Men jag har mitt palats; där har jag frid i evighet."

Men poeten lät sig inte avskräckas av detta, han bröstade upp sig och harklade sig lite så att hans röst skulle nå upp till toppen av den nittio meter höga tronen av guld, elfenben och lapis lazuli:

"Då må Du ligga där i ditt palats av guld och sten,
En hyllning till Osiris, ett iskallt mausoleum.
Och kalla ökenvindar lär nog dra kring dina ben,
Där du ligger i din sarkofag i ditt museum.
Men jag ska ligga mjukt i min oas bland gräs och grönt,
Och höra lärkor sjunga, och ha det riktigt skönt.
Och jag ska ej för evigt ligga död, som du, min vän;
Som en liten ökenplanta ska jag resa mig igen."

Någonstans i öknen, ungefär sex kilometer sydväst om Cheopspyramiden, ligger det en liten oas. Mitt i den oasen står det en jättelik, uråldrig oljepalm. Det berättas att den är lika gammal som pyramiderna. Hursom helst, det är under den palmen som de gamla beduinmästarna än idag brukar sitta och berätta den här historien om kung Cheops och hans poet. Men vad kungen till slut svarade sin poet, det finns det ingen människa som vet.