När rastlösheten driver kring mig som ett höstlöv genom sta´n
på irrfärder i trånga, mörka gränder,
då händer det att himlen klyvs av vilda svanars karavan,
på väg mot andra soligare länder.
Ja, vissa fåglar har förstånd att flytta söderut
när sommar´ns glada dagar tagit slut,
men andra har väl klena vingar, dom blir kvar i sta´n
för Egypten ligger långt från Brommaplan.

Jag driver kring bland alla vilsna gamla vrak på Sergels Torg
och hör musiken från en stelfrusen orkester,
En gammal kråka söker smulor i en rostig papperskorg,
och slitna duvor livnär sig på rester.
Jag undrar i mitt stilla sinne varför de blir kvar
i smutsen på en dyngsur trottoar.
De har ju faktiskt vingar, de kan flyga härifrån,
långt bort från hunger, snöslask och neon.

Jag tror det är bestämt att himmelen hör vissa fåglar till
medan andra samlar smulorna på marken.
Men plötsligt störs jag i min tanke av en ynklig liten drill
när jag genar hemåt genom Blecktornsparken.
Det är en liten skitig sparv som tigger en bit bröd
för att klara natten på en frusen jord.
Jag ger honom en brödskalk av mitt ringa överflöd,
en smula från den fattige mannens bord.

Det sägs, den starke överlever väl och livet har sin gång.
så står det skrivet i naturens lagar.
Men jag vägrar acceptera livets fakta i min sång,
och jag sjunger den precis som jag behagar.
Jag skiter i naturens lagar, jag är anarkist,
jag hankar mig väl fram så gott det går.
Jag är så pank och fågelfri som sparven på sin kvist,
Vi sjunger båda allt vi orkar för att hösten en dag ska bli vår.

1/7 -99