Stockholm lyser som en stad av guld i morgonljuset,
och hundarna går ut med sina tanter.
Måsar lyfter skränande i flock från Riddarhuset,
och bussar fylls av trötta trafikanter.
Och jag är också trött, så jag far hem och sover ut;
för vissa börjar da´n, för mig har natten tagit slut.

Jag tar mig hem och fäller alla mina persienner,
jag somnar som en grävling i oktober.
I mörkret får jag åter träffa alla mina vänner
som lever bakom mina ögonglober.
Med fladdermöss och ugglor vaknar jag till slut till liv,
när natten öppnar dörr´n och stiger in med mjuka kliv.

Stilla natt,
heliga natt,
bussarna har slutat gå.
TV´n är död,
dess gnistrande glöd
har bleknat bort i det blå.
Mänskor som har
solen till far
sover en rättfärdig sömn.
Men stjärnhimlens bloss
lyser för oss
vars mor är en orolig dröm.

Med stora ögon ser jag in i mörkkrets djupa svärta,
i skuggornas och drömmarnas imperium.
Då vaknar alla andar i mitt trötta slitna hjärta,
inför ett gammalt olösligt mysterium.
Jag ger mig ut på resa mellan vintergatans ljus,
bland stjärnor och galaxer i mitt mörka tysta hus.

Men klandra mig nu inte alltför hårt för mina vanor,
för att jag inte alltid gör det rätta.
För jag har rest med hundra himlakroppars mörka banor,
och jag har ett och annat att berätta.
Men följ mig hellre med på resan så ska du få se;
miraklens tid är inne om du bara följer med.

Natten är vår,
vart vi än går
väntar ett stort äventyr.
Gatlyktan strör
sittljus utanför,
den är vår blinkande fyr.
Här är mitt liv,
mitt dunkla liv,
här är mitt hemliga land.
Men timmarna flyr,
morgonen gryr
och sätter mitt mörker i brand.

Mars-april -98