När flockens vingar
tar vind på samma gång,
i vilda svanars himlafärd;
när luften klingar
av sommarn´s svanesång,
när vilda svanar ger sig av emot en annan, bättre värld;
då blåser torra, kalla vindar i mitt bröst,
jag har växt fast i mina skor.
Jag tror de flyger in i solen varje höst,
där alla vilda svanar bor.

Jag blir nog kvar än,
i värmen i mitt kök,
när hösten bärgar in sin skörd.
På trottoaren
går folk i slask och rök,
och från en grå och mulen himmel faller smutsig nederbörd.
Men längtans vingar bär mig långt bort härifrån,
som vilda svanar högt i skyn;
långt bort från stumma utropstecken i neon,
från vinterdäck och paraplyn.

Jag lättar ankar,
kan inte sitta still;
jag fäller upp min persienn.
Och mina tankar
de flyger vart de vill,
högt över skorstenar och radiomaster, in i himmelen.
Högt ovan molnen ska jag bygga mig ett slott,
av frusen eld och spunnen snö.
Ett eget Samarkand, ett eget Camelot,
ja, en lycksalighetens ö.

Från fjärran stränder,
så många långa mil,
går vilda svanars återtåg.
Och jag återvänder
en dag från min exil,
när vilda svanars tunga vingar skriver vinterns epilog.
Jag återvänder som ett vårregn i april,
när alla körsbärsträd slår ut;
jag blir en vårvind då, och blåser vart jag vill,
och du ska inte sörja,
allt börjar om från början,
och ingenting tar nå´nsin slut.

4/3 -97