Jag har gett upp och kastat bort min almanacka,
för våren dröjer ju, och sta´n är kall och grå.
Jag går och låtsas, i min gamla slitna jacka,
att solen skiner, och att himmelen är blå.
Jag går och fryser som en hund i mina trasor,
men vinterrocken, ja, den vägrar jag ta på!
Jag ska nog klara mig med mina åkarbrasor,
tills solen skiner, och tills himmelen blir blå.

Jag vet, min envishet är inte lätt att kuva,
jag går med skallen bar och vägrar att förstå,
att jag tigger faktiskt om en riktigt saftig snuva,
innan solen skiner, innan himmelen blir blå.
För himlens makter gillar inte stora drömmar.
Nej, har du drömmar, se då till att de är små.
För annars drunknar de när regnet bara strömmar,
innan solen skiner, innan himmelen blir blå.

Om himlen tänker vara så gemen och lumpen
att den ska dränka mig i spöregn, så låt gå:
Då ska jag gå omkring och vara sur och trumpen
tills solen skiner, och tills himmelen blir blå.
Men jag bär med mig mina drömmar och visioner,
de drunknar inte, för de flyter ovanpå.
Och det händer faktiskt att jag brister ut i toner
-när solen skiner, och när himmelen är blå.

25/4 –94 (En jävligt kall vår!)